malinspng

Jo, för att det finns väldigt lite forskning om just flickor med ADHDs beteende.
De senaste åren har det dock ökat, men det är långt ifrån liks mycket forskning som finns om pojkar. Forskningen har också visat att flickor och pojkar uppvisat olika symptom.

Medan pojkar generellt är utåtagerande är flickor generellt verbalt impulsiva och finmotoriskt rastlösa.

Vad detta beror på är inte utrett riktigt, men att det finns biologiska skillnader i hjärnan är ett faktum. Att flickor och pojkar uppfostras och bemöts olika är en annan faktor.

Trots de senaste årens forskning är det inget som slagit igenom i skolan, och de flesta kvinnor som diagnosticerasr vuxna. Det är alldeles för sent!

En annan orsak till att forskning på flickor är så viktig är för att kunna medicinera korrekt. Medicineringen idag utgår från studier gjorda på pojkar, och att det finns hormonskillnader gör att detta mycket väl kan bli fel!

Forskare har upptäckt att kvinnor och män upplever olika symptom vid en (hjärtattack?) varav resultatet är att många kvinnor blir feldiagnostiserade på akuten.
Stroke-forskare har funnit att män och kvinnor som drabbas av stroke på EXAKT samma ställe i hjärnan får helt olika återhämtning.

Detta visar att läkar/forskar världen måste öppna ögonen för könsskillnader inte bara blint utgå från mannen som norm!

Nu är det slut med mellanmjölken. Jamie får lättmjölk och lättmargarin på förskolan.
Detta upprör mig brutalt eftersom vi har extrema besvär med att få Bus att äta, varje dag vi hämtar så berättar de att hon druckit mjölk och ätit lite frukt. Det är allt.
Det är inte annat hemma. Blodpudding, pannkaka och bröd går i. Och korv för det mesta. Och ärter.

Men, åter till rubrik.
Ska mitt barn då dricka blask och stå sig och utvecklas på det?!
Hur fan kan det spara så mycket pengar? Kunde de inte bytt till ett billigare toapapper? Eller vad fan som helst?!

När jag skrapat ihop bevis, forskning som stödjer mig ringer jag kostchefen i kommunen.

Snälla tipsa gärna var jag kan hitta stöd för att barn faktiskt behöver fett för att hjärnan ska utvecklas!

Tankarna flyter omkring segare än sirap.
Hade en pigg förmiddag där jag fullkomligt exploderade av scrapinglusta, fick ur mig lite, åt och lade mig i soffan och läste engelsk artikel om flickor med ADHD.
Sedan gick luften ur mig och när Sara och Minea kom vaknade Jamie men jag kunde ha stupat i säng.
Det vsr dock trevligt trevligt!

Nu har vi knådat ihop en deg till nå bröd så jag inte FÅR gå och sova, men hur jag ska lyckas hålla oss vakna undrar jag.
Båda är sirap.

Hejåhå.

Min lilla tjej blev stor tjej idag hon. Jag och Erika byggde om sängen igår så idag sov hon faktiskt tuppis i sin säng, flera timmar!
Mamman stoltast.

Jo men jag ställer pulkan här. Också lägger jag i den här mjuka. Så har ja en perfekt tvtittarplats!

Ok, det är jobbigt med magsjuka. Men det går oftast över ganska snabbt.
Och idag har jag sluppit kräkas och just nu ligger min underbara Bus med ena armen över mig, Niclas ligger och snufsar och sover också. Själv knaprar jag skorpor som Anders varit hit med (två kassar med mat fick vi hitlevererat!) och kollar My Name is Earl och fnissar lite för mig själv.

Jag tycker nog att Jamie kan få sova i vår säng för alltid! ;)

Fucking skit.
Här har jag pysslat, bakat och grejat en hel vecka.
Man fyller år en gång varje år. När födelsedagen är över får man vänta ett år till.
Och detta år fick jag spendera halva min med magsjuka.
Jag hatar magsjuka.

Och nu undrar jag. HJÄLP, HUR TAR VI HAND OM BUS?!
Jag är magsjuk, Niclas på väg att bli förmodligen och Jamie är lite snorig men annars som vanligt..
Känner mig som världens sämsta mamma!
Hjälp!? Vad gör jag? Tips?!

Folk som säger det ljuger, har supersnälla barn eller så är det någon som råkar glömma bort att nämnas som håller koll på ungen..

Jag och Bus har bakat drömmar idag.
Det gick. Sådär.

Fan. Skulle tagit med boken istället, men jag brukar alltid vara sen så kändes inte värt.
Så nu sitter jag i en sjukhus korridor och känner hur vinterkräksjukan nästlar sig in under skinnet på mig.
Jag missbrukar handsprit och panikar lite smått.

Bus grät för första gången när jag lämnade henne på Förskolan imorse. Hon har ju vart där sedan oktober, så det var oväntat och stack i hjärtat!

Vi har motionerat bilen till morfar Bengt. Vi fick mat. Bus dansade, snurrade och lärde sig nya bus.

Vi började dagen med att göra massa pannkakor och avslutade dagen med att baka bullar och chokladbollar.
Nu hoppas jag bara Niclas kommer ihåg att frysa in dem då jag o bus däckat för natten.

Om mansroll och kvinnoroll är detsamma som hur majoriteten av kvinnor och män är.
Hur ser den ut?!
Hur är en majoritet av alla män?
Hur är majoriteten av alla kvinnor?

Alltid efter en riktigt galet jobbig grej rider jag på positiva vågor och vill ta mig an hela världen!
Men först måste jag sova eftersom jag blir så galet trött, och då när jag "sover på saken" brukar jag komma ned på jorden.
Men jag hoppas glädjen håller i sig så drar vi till Sandarne imorgon och leker med morfar Djupa och kollar lite på fläktremmen..

Nya kursen är otroligt intressant. Först ut handlar det om ADHD och Tourettes syndrom. Jag är taggad som tusan!
Bara 4 var vi också. Så ist för lektioner varje vecka blir det ungefär varannan. Skönt där. Med tanke på tiden; 14-17.
För pendlare blir det sena kvällar! En tjej bor fyra timmar från Gävle!

Ska kasta mig över uppgiften att leta artikel imorgon medan lågan brinner, det brukar vara det svåraste.
Ser verkligen fram emot B-uppsatsen också.

Nu ska jag flytta på Bus som tokdäckade rakt över halva mig.
Hoppas hon ska sova hela natten nu efter en dag på förskolan sedan lek med Sara hela e.m ;)

Jag skulle verkligen inte klara mig utan vännerna och min familj! Kärleken är nästan överväldigande.

Eller ja. Snarare har jag panikat av och till hela dagen. Är väl det som är ångest.
Har inte riktigt koll på vilken känsla som heter vad. Det jag Känner är att jag vill slita mig ur min egen kropp
skrika tills skinnet spricker
och kanske finns där under den riktiga jag
den ångestfria jag
Som älskar livet, även när det är tungt

Imorgon ska vi resa. Åka. Whatever det kallas. 20 mil, fram och tillbaka till skolan.
Niclas följer med. Sara är barnvakt. Jag panikar lite till.

Tårar av ångest väller upp genom halsen, pressar, lavaliknande, en levande vulkan.

Tur att Busan sover. Hon ligger med rumpan upptryckt mot min arm och jag kväver gråten i täcket.

Jag är ju egentligen så lycklig. Är detta straffet? Är det därför det aldrig försvinner? Får jag inte må så bra? Är jag inte värd henne? Och honom? De andra?

Jo, inlägget med Jamies konstverk. Hon har alltså ritat med bläck på vår köksvägg. Om inte lägenheten varit så sunkig när vi flyttat hit hade jag kanske brytt mig mer ;)

Haft underbar kväll med Sara och Cila. Många viktiga saker har behandlats.

Sara- du vet väl att jag älskar dig?! Snöälskare eller inte!

Men det var jobbigt att lämna Bus. Grät för första gången.. Men pappan sade att Morfar sagt att Bus busat. Så..
Tänker njuta av minnet av min kväll.
Och sova nära nära min gostrumpa ikväll!

Nästa gång lagar jag!