Denna blogg är nu avslutad

Du finner mig här hädanefter.

"vill inte!"

Min unge har strikta gränser för närhet.
Hon är glad, social, nyfiken. Men att kramas eller vara nära är en helt annan femma. Hon säger/skriker själv "hoppa ner!" "vill inte" eller "Jamie blyg"
Detta ska respekteras!
Det spelar igen roll om det är min faster som är världens mysigaste som Jag älskar. Om Bus inte känner personen har den ingen chans.

Sånt där artighetskramande kommer säkert sen, det kan jag tillåta när hon förstår skillnad mellan artighetskram som känns ok, även om det är lite jobbigt, och tvång.

I övrigt så har Bus fått handla för sina födelsedagspengar idag.
En Hello Kitty mjukis och en Bärgarn bil.
Hello Kitty trosor och Bärgarn kalsonger.
Ja, hon valde helt själv, vi sa bara "ja" och betalade! :)


Barnet som vägrade äta, för alltid?

Jag börjar bli smått tokig, Barnet vägrar fortfarande äta. Ja korv går för det mesta, men hon behöver annat i kroppen också som hon växer!
Hon går på pottan (endast hemma dock), hon snackar i 4-ordsmeningar, klättrar, grejar och är väl normalt utvecklad  på de flesta sätt. Men med maten är hon hopplös.
Makaroner, fiskbullar, pulvermos, köttbullar, fiskpinnar, sådant där som ungar brukar ÄLSKA, nope. 
Vägrar.
Det verkar dock som om hon äter bättre borta, hos mormor och på förskolan tex. Så vad gör jag för fel?
Funderar på att absolut sluta med vällingen, inte ens morgon och kväll, för det är det hon vill ha hela tiden. Är det därför hon inte äter något annat? För att hon vet att det finns välling hemma?
 
Och nu är det en till på väg. Jag håller alla tummar och tår att det funkar med ammningen med denna lilla skrutt, annars blir väl Jamie galen om bebisen får äta något ur flaska, men inte hon.
Samma sak med nappen, måste sluta med nappen! Men det är en kamp som jag verkligen drar mig för. Hua..
 
Ja. Söndagens oro och funderingar. Nu ska jag ge barnet yogurth. (ja, jag är en svag och dålig mamma)
 
 

Mobbing är aldrig ok!

Jag bryr mig inte vem du är/vad du gör.
Håller jag inte med får vi ha en diskussion. Det är ALDRIG ok att bara kasta ur sig elaka saker om andra, för mig.
Sedan kanske jag kan hålla med om att Hitler var en stor jävla skit. 
Ok. Sådana saker.
Men att hålla på och smutskasta folk pga man tycker olika, kalla folk för könsord osv, det kommer en ju ändå ingenstans med.
För ALLA har känslor, och även om någon gör något som för mig är helt knasigt, om jag då börjar kalla den för massa snusk så tar personen mycket troligen illa upp.

Ja, du förstår vad jag menar. Eller hur?
Men nej, jag tycker inte att det är sorgligt att Pär Ström ska lägga av, mest pga att hans kommentarsfält för mig framstår som ett virrvarr av människor med mycket ilska och hat.
Jag tror inte heller på den s.k "statsfeminismen" däremot tror jag på könsmaktordning.
Hur många gånger har inte mina jobbarkompisar sagt att "män kan, kvinnor vill" "män är det bästa könet" osv osv.
"På skämt" säger de såklart.
Ja.. Jag märker det..
Att vi har någon sorts penismakt på jobbet är tydligt, även om det är omedvetet, så finns det där. och det är otroligt frustrerande att en av anledningarna är att de tjejer vi har är så otroligt osäkra på sig själva.
Jag försöker verkligen peppa alla, för killarna är också osäkra, men det märks inte. Könsrollerna? Ja, jag skulle faktiskt tro det. Tyvärr.

Ge mig ansvar, uppgifter, NÅGOT!

På tisdag ska jag ha möte med chefen. Typ utvecklingssamtal.
Jag ska tigga någon uppgift som ger min hjärna något att arbeta med. På ett annat sätt än att bara vara snabb och fokuserad.
Jag erkänner gladeligen att jag inte är stark eller har bra kondition. Just nu är inte stå/springa 8-9 timmar min starkaste sida. Detta kommer förhoppningsvis tränas upp. Men jag vill ju göra något med mina tankar OCKSÅ. Jag vill utmanas, få något att "bita i".
Ha ansvar för något som liksom är "mitt".
Aja. Får se hur det går.

Imorgon ska jag försöka vara kreativ, trevlig och social på den efterlängtade scrap-träffen! Sara ska vara med Bus och det är otroligt uppskattat, jag vill verkligen iväg på det här! Så tack Sara!


Det är inte klokt vad livet är knasigt

Den här hösten har gått från gråaste grått, till kolsvart, till ljusaste rosa.
Jag tänker inte gå in på varför, det är min (och familjens) personliga bergochdalbana.
Och nu ska vi få en liten knodd!

Sista april är det beräknat med tillökning i familjen, vi tre blir fyra, Jamie blir storasyster.

Fram tills dess planerar jag att jobba, skaffa mig den där satans examen, lära Jamie färger och köpa henne en cykel till våren. För någon syskonvagn orkar jag inte med! Ungen vill ändå aldrig åka i den, hon sitter bara och tjoar "gå själv!'

Jag känner att hjärnan håller på att krymper lite, jag är så sugen på att gräva ned mig totalt i något, men det står så still att jag inte kan komma på vad.
Jag har ett litet projekt. Men det är enbart för skoj och inget jag kommer komma någonstans med.

Så, vi dansar till gangnam style och tittar på samma avsnitt av Bamse sjuhundraelva gånger i veckan. 

Ödet

Jag tror på misstag, på slarv. På att saker kan "gå fel".
Men jag tror även på ödet. Att saker händer av en anledning.
(Ja, det där blandar jag såklart när det passar mig)

Det här känns som något som helt enkelt skulle hända. Det bara är så.
Jag tror på människans enorma vilja och kraft att överleva. 
 

Jag har stängt av.

Jag har stängt av alla känslor, så gott det går.
Tillåter jag mig att känna något alls går jag under.
Som ett känslolöst, tomt, skal genomför jag dagarna.
Nerverna är spända till bristningsgränsen och jag är rädd för vad som kommer hända den dag jag inte orkar hålla emot längre.
Kommer jag bli galen? Kommer jag kunna sluta gråta? Kommer jag någonsin att känna äkta lycka igen?
Hur ska livet kunna bli bra efter detta??


Allt är skit. Ungefär.

Ja. Det finns ingen energi, ingen positivitet. 
Jag orkar liksom inte med. Alls. 

Jag förväntar mig rök ut öronen och eld ur näsan.

Det började med ngn jävla granne som skulle flytta in (?!) Klockan tre.
Sedan katten som hittade ngt alldeles galet intressant att puffa omkring i denna ekande jävla håla.
Sen efter sisådär enochenhalv timme av vansinnes-irritation började ungen gnälla och skrika var tredje minut tills hon efter en timme gnäller "välling" och jag fick gå upp och koka.

Mm. Det har vart några jävlig dagar som liksom kulminerade denna natt. Om en kunde spricka av trötthet och irritation skulle jag bara vara en blöt fläck vid det här laget.

Tur ungen är så jäkla charmig och ler sitt knasleende och säger "mamman".. Då blir jag hel igen. Iaf ett tag ;)


mansdiskriminering

Märker du av mansdiskriminering i din vardag?
Jag menar inte sådant när det finns mansgrupper och kvinnogrupper på olika ställen.
Utan ren diskriminering, där kvinnor alltid går först?

Jag har funderat en del på det där, frågat Niclas och så. Men jag vet inte.
Min vardag är kanske väldigt inskränkt men jag kan inte komma på något på rak arm.
 
Jag ska kolla på Pär Ström på nyhetsmorgon nu, han släpper en bok idag som heter Mansförbjudet.
Spännande! 

Jag är krossad men nöjd

Det är klart det är för jävligt att inte bo med sin man. Den jag älskar, den jag är gift med.
Men det känns skönt. Jag är nöjd med mitt beslut. Jag behöver det här spelrummet just nu. Att andas min egen skit ett tag. Dock grät jag hela första kvällen jag var här ensam, när Bus sov hos pappan. 
Och det svider när Jamie hämtar mina skor och bestämt säger "åka hem!" men men.
Så. Ja. Det om det.

I övrigt har jag inte sprungit sedan Sara drog till Skåne, det värker i hela kroppen. Behöver få röra mig. Och Hanna drar ju OCKSÅ utomlands nu (ja, Skåne räknas inte riktigt som Sverige ju!) så imorgon får jag med mig Elin så gör jag ett försök att peppa upp mig igen.
Snart kommer ju snö och skit, har ingen lust att springa då.

Pratade med Carolina ikväll också, nu är det verkligen dags att ta tag i det där satans spec.arbetet så vi får det godkänt. Fucking jävla 7,5 p.. Vansinnig är ett för milt ord, men ja, det är vad jag är över allt runt det där.

Jag rekomenderar verkligen ingen att gå på högskolan i Gävle. Tyvärr. Jag har haft otroliga år, många bra lärare, men sååå mycket skit. 
Nä, fy fan.
Finns garanterat bättre högskolor och universitet i det här landet.. 


 

att uppnå sina mål

Detta är vår utmaning, detta inlägg skrivs mest för min egen, Hannas och Saras skull. För att vi skall ha ett ställe att se vår utmaning, peppa varandra, och följa upp hur det går. 
Jag skulle aldrig orka med detta om vi inte hade varandra. 
Om du, random person, vill följa upp hur springandet går får du kolla in Hannas blogg (;
 
Eftersom vi började på en tisdag och avslutar på en onsdag utgår jag från Onsdagar-
Utgångspunkt V.35
Hanna 16 sek
Malin 28 sek
Sara 7 sek
 
V.36
Hanna 22 sek
Malin 34 sek
Sara 13 sek
 
V.37
Hanna 29 sek
Malin 41 sek
Sara 20 sek
 
V.38
Hanna 35 sek
Malin 47 sek
Sara 27 sek
 
V.39
Hanna 41 sek
Malin 53 sek
Sara 33 sek
 
V.40
Hanna 48 sek
Malin 60 sek
Sara 40 sek
 
V.41
Hanna 54 sek
Malin 66 sek
Sara 46 sek
 
V.42
Hanna 61 sek
Malin 74 sek
Sara 53 sek
 
V.43
Hanna 69 sek
Malin 81 sek
Sara 60 sek
 
V.44, Onsdag sista oktober
Gemensamt mål: Springa 2 varv runt vågen (2 km) utan vila
Plankmål:
Hanna 76 sekunder-1,16 minut
Malin 88 sekunder- 1,28 minut
Sara 67 sekunder- 1,07 minut
 
Wish us luck!

Träna träna KÄMPA

Som jag berättat så springer vi hit och dit nu. Eller, ja. Vi lär oss springa, med korta intervaller.
Idag var ny dag på ny vecka, så vi ökade till 1 km av 4 km. Det var tungt, men det gick.
 
Vi är tre personer som springer tillsammans och peppar varandra. Alla med målet att få starkare och hållbarare kropp. 
Vi har två mål fram till sista oktober;
Springa 2 km utan vila
Plankan 1 min + utgångsläget.
För mig innebär det 1,28 minuter.
60 sekunder på 9 veckor. Inte så mycket va? Endast 6,6 sekunder i veckan.. 
Jo, det kan bli lite kämpigt, det innebär att jag måste öka nästan 1 sekund/dag och det känns rätt tungt. 
 
Jag har även ett tredje personligt mål och det är att jag ska orka göra 2 armhävningar den sista oktober, för träningen hänger ihop för mig, jag vill träna hela kroppen, för att orka det ena behövs det andra osv.
 
Aja, det blir till att ligga i ordentligt, men det är skönt, så skönt!
 
 

Jag vill ha Temakalas!

Åhh! Nina skriver om sjörövarkalas 
Jag blir inspirerad och så sugen på att ha ett riktigt tema-kalas för Jamie, som snart fyller 2 år ju.
Eftersom hon är galen i spindelmannen och hello kitty är ju temat givet, nu gäller bara begränsning och ett sätt att "foga tillsammans" dessa två idoler..
Kanske de kan vara bästa kompisar som bor i Hello Kittys (??)land?
(Jag har noll koll på den där kitten, men Jamie blir som tokig av bilder på henne)
 
Tips??

update om mitt liv

Ja, vad händer? Hur mycket som helst! Iaf i mitt huvud.
Det blev klart att jag stannar på Max resten av året. Ev längre. Det känns skönt, men bökigt eftersom det är minst sagt obekväma arbetstider och vi inte har något nattisdagis.
Men det löser sig väl.

Om mindre än en vecka är det 1 september, så på fredag eller måndag får jag nycklarna till min nya lägenhet.
(Ja, jag flyttar, nej, vi ska inte skiljas, nej, jag tänker inte gå in mer på det här)
Det känns jobbigt, skönt, pirrigt, förjävligt, allt på samma gång.
 
Jamie utvecklas i en rasande takt och jag funderar allvarligt på att sela henne när vi ska på stan, affärer och liknande eftersom hon är en stickare av högsta rang.
Hon är vild som en orkan och jag hinner inte med. 
Jag hör gärna tankar/erfarenheter/åsikter om detta!

Vi springer för fullt, jag Hanna och Sara. Jag har även begett mig ut själv 1 gång. Det är för jäkla skönt! Men med jobbet och packning och allt har jag konstant träningsvärk.. Vilket iochförsig också är ganska skönt.
 
 

Kränkande? Eller värdelös hålvana?

Helt sjukt, detta jag läser på One way communication  
Jag har aldrig behövt upprätta något muntligt avtal med en partner om att "nej, du får inte ligga med mig när jag sover"

Att bli utsatt för analsex av min partner när jag sover känns som en av de mest kränkande saker som skulle kunna hända.
Att mannen sedan frias pga att han "träffade fel hål" känner fan absurt. VIlket hål har väl för fan ingen betydelse?!
Sover du är du inte "med" vilket innebär att du inte kan säga JA, vilket innebär att det inte är ok att ligga med den personen!!!

Så var det avklarat.

Första gången på hästryggen!
Stoltast mamma kastade upp henne på Stinas häst och såg henne ta tag i sadelknappen (westernsadel) och satt alldeles lugnt och finurligt stabil medan hästen gick några steg.
Ja det ska börjas i tid!

Efter Besöket på den årliga bonden i byn-tjosan som var där i Kilafors äkte vi (äntligen) hem till Pommo! Och plockade blåbär och drack en hel massa mjölk. Och nu har hon då gjort sig till ännu mera favorit eftersom de köpt en traktor och en pickup till Bus på Åland ;)

Ja. Det lär inte minska ungens dagliga tjat om att "åka pommo"
Det gör mig glad dock. Såklart.


Skärpning!

Var på Lindex igår för att köpa en till spidermantröja till Bus, hon är ju som jag nämnt, helt kär i honom.
Självklart fick vi gå till pojkavdelningen, egentligen inget mer med det.
Men.

Om 2 år eller så, när Jamie förstår att "det här är flickkläder och det här är pojkkläder", vad kommer röra sig i hennes inre då?
Kommer hon vara så stark och bestämd som mig och som jag hoppas att jag överför till henne? Kommer hon att välja de kläder hon tycker är snygga oavsett avdelning eller kommer hon att säga "NEJ" pga könsuppdelningen?
Det värker i mitt mammahjärta!
 

Varför tar klädtillverkarna för givet att endast pojkar gillar spiderman och endast flickor gillar Hello Kitty?
Jag vet många barn som älskar över dessa osynliga könsgränser.
När ska vi föräldrar och vuxna sätta ner foten och kräva en icke-uppdelning, och när ska de som tillverkar se sig omkring, öppna sinnet och våga gå mot strömmen.

När Jamie blir större tänker jag försöka hålla henne borta från sådana här affärer så långt som möjligt, just för att jag tycker att det ger henne fel intryck. Dessa stora skyltar som brölar ut Flickor 86-110 och Pojkar 86-110.

Varför behöver vi dessa skyltar? Vad skulle hända om det bara stod en storlek? Skulle föräldrar inte kunna köpa kläder till sina barn då? Måste de vara könade? Seriöst, vilket jävla BS!

Detta nummer går inte att nå

Ja, jag hade byxor med hål i fickan på mig i lördags. Telefonen gled ner i den fickan och försvann.
Jag har ingen mao.
Så det går inte att ringa mig för tillfället. 
spärrat abonemanget och grejer, har ingen aning om jag kommer ha råd att skaffa mig en ny nalle, det visar sig.
Så länge går det ju att nå mig via Niclas telefon, eller jobbet. (Jag är ju där mestadels av min vakna tid denna vecka). Ja, också via mailen; oberg85@gmail.com
 
Så var det med det.
 

Tidigare inlägg