Ligger bara här och panikar lite..

Eller ja. Snarare har jag panikat av och till hela dagen. Är väl det som är ångest.
Har inte riktigt koll på vilken känsla som heter vad. Det jag Känner är att jag vill slita mig ur min egen kropp
skrika tills skinnet spricker
och kanske finns där under den riktiga jag
den ångestfria jag
Som älskar livet, även när det är tungt

Imorgon ska vi resa. Åka. Whatever det kallas. 20 mil, fram och tillbaka till skolan.
Niclas följer med. Sara är barnvakt. Jag panikar lite till.

Tårar av ångest väller upp genom halsen, pressar, lavaliknande, en levande vulkan.

Tur att Busan sover. Hon ligger med rumpan upptryckt mot min arm och jag kväver gråten i täcket.

Jag är ju egentligen så lycklig. Är detta straffet? Är det därför det aldrig försvinner? Får jag inte må så bra? Är jag inte värd henne? Och honom? De andra?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback