malinspng

Många människor, inklusive anti-feminister och genusförespråkare, verkar vara märkligt överens om att frågan kring vårdnad samt vårdnadstvister är otroligt ojämställd. Jag vet inte hur det ser ut, de siffror jag sett från kommentatorer i diskussioner är att nästan alla vårdnadstvister vinns av mödrar. Att enligt lagen får ingen ogift man vårdnad om sitt barn om inte mamman godkänner detta.

Jag och Niclas var inte gifta vid Jamies födsel, jag minns att vi var till socialen och snackade lite och skrev på ett papper om att han var pappan. Jag fick godkänna, han fick ta på sig ansvaret. Vi blev tillfrågade om faderskapsprov med nekade. (Det var självklart för oss att han var pappan, hallå).

Problemet med detta är, som jag kan känna, att mammor ska GODKÄNNA vem som är far. Dvs de kan ICKE GODKÄNNA också. Jag hoppas verkligen det inte är många som gör så bara för att jävlas! Men annars, om en kvinna inte vill ha en man som pappa, säger hon då inte bara "nej, jag har legat med 27 andra också"?

Ja, jag spekulerar vilt, jag har ingen aning hur en sådan människa tänker som inte vill godkänna barnets far som far.

Det skrivs också om mammor som absolut inte borde ha vårdaden, men får den enbart pga sitt kön.

Ja. Detta är ett problem!

Men. Att mamman är bäst på att ta hand om barnen är inbakat i ryggraden hos oss. Det bara är så. 

Biologiskt är mammor mer omhändertagande, mer kärleksfulla. Mer passande att ta hand om en liten bäs.

Jaså? Jag vet inte om jag tror på det. Men så länge majoriteten av svenska folket anser att detta är sant så tror jag lite kommer att göras för att ändra på dessa lagar/problem.

 

Jag tror att anledningen att Jamie anknyter hårdast till mig är pga att jag varit mest hemma sedan hon föddes. Inte pga att jag valt det pga att jag är en arbetsskygg feministfitta som bara vill vara hemma och bli försörjd, utan för att Niclas har ett fast jobb, det har inte jag. Jag var hemma de 3 första månaderna med Jamie, sedan var det Niclas tur att vara pappa-ledig. Dock pluggade jag och var hemma ganska mycket då också. Jag söker jobb, jag jobbar så ofta jag får chansen, jag kämpar för att göra färdigt skolan.

 

Sammanfattningsvis tror jag inte att pappor kommer få mer fördelar kring sina barn om vi inte går ifrån tänket att de är mindre kapabla till det. Låter inte det ganska självklart?