malinspng

Jag tror inte på ensamhet.

Jag har alltid varit dålig på att vara ensam. Alltid haft ett behov av kärlek. Från någon.

Människan är ett flockdjur. Ingen mår bra av att vara helt ensam.

Men om man måste vara en man och en kvinna? Det är ingen självklarhet.

Men om man ser sig omkring i samhället ser man några tecken på att tvåsamhet är norm.

Ialla fall utom ensamhet.

När jag skulle köpa porslin till köket med mina vänner tänkte jag köpa 5.

Icke! Det skulle vara 4 eller 6..

När vi var på bio häromdagen var en kille där ensam och undrade självklart "varför?!"

Jag tror att människors blickar och förutfattade meningar är vad som gör det jobbigt att vara ensam eller tre, inte hur samhället är format dock.

Det krävs styrka för att våga gå rakt emot normer.

Jag försöker alltid tänka på detta, ständigt ha ett öppet sinne. Inte häva ur mig allt jag tänker, utan tänka lite till- då brukar man förstå och acceptera att alla är inte som jag, och tur är väl det!

Själv är jag dock en riktig sucker för min tvåsamhet med Niclas. Jag skulle inte kunna tänka mig att dela honom med någon annan kvinna eller man.

Jag skulle heller aldrig vilja bli delad.

Men folk får göra vad de vill, så länge alla är lyckliga och snälla är jag glad!