Jag mår illa av tanken på barn med bråkande föräldrar..
Jag skulle aldrig tolerera ett sådant beteende från Niclas om vi någonsin skulle separera. Jag skulle aldrig sluta prata med honom. För i helvete, vi är väl gifta för att vi älskar varandra. Det innebär för mig även att vi är vänner.
Nej, ta er i kragen och PRATA med varandra! För barnens skull. Om inte kan du ju läsa på lite vad bråk mellan föräldrar kan göra med barns känslor och tankar!
Du skriver att du skulle inte tolerera ett sånt beteende från Niclas men vad gör man åt saken? Vad gör man åt att den ena föräldern vägrar att träffas och hålla sams? Man kan ju inte tvinga honom precis:/
Hej Malin,
jag känner att jag måste kommentera det du skriver här. Du skriver i början att barn känner av humörsvängningar och sinnesstämningar hos sin förälder. Och det tror jag absolut stämmer. Men tror du då verkligen att det bästa är, som du skriver, att låtsas inför sina barn? Det kommer väl barnen också känna av och bli sorgsna över?
oavsett hur vuxen man än må vara, så kan man som par växa ifrån varandra. Och självklart är det då bättre att separera innan det går för långt, och den vänskap och kärlek man känt för varandra förvandlas till irritation och avsky.
Ett barn skall inte behöva ta del av en sina föräldrars meningsskiljaktigheter. Men då är det väl bättre att inte nämna någonting alls än att låtsas. Enligt mina egna upplevelser kan man som barn ta sanningen bra, om den är berättad på ett sätt som barn kan förstå.
Men att låtsas att allt är rosenskimrande när det inte är det, det kan nog också skada barnet.
Så tänker jag iallafall!
Hej Malin! Jag ramlade in här på ett bananskal skulle man kunna säga, intressant :) Ang ditt sensate inlägg vill jag bara påpeka några saker. Måste man träffas bara för att man är föräldrar? Självklart måste man "tvinga sig" för man kanske måste byta på lördag eller söndag, men man är glad om man slipper. Det finns en anledning till att det tog slut, ibland finns det flera anledningar.. Jag tror att det bästa för barnet är om man byter dagar på dagis så slipper barnet se dom tjafsa och bråka, håller du inte med?
Jag och min kille skaffade barn efter några år som sambos, och det funkade klockrent att bo ihop, tills vi fick barn - då gled vi isär. Nu bor han med en annan och jag accepterar detta och jag har inget behov att träffa honom om jag inte måste. Jag hatar varken honom eller hans nya tjej. Jag tycker det bara är bra om hon finns där och kan hjälpa honom med lillan. Vi lever 2 olika liv och på 2 olika sätt och det accepterar vi bägge. Enda kontakten vi har istora drag är när vi måste byta dagar, och all kontakt är via sms. Är det något fel med det? Det funkar bara bra!
Bra blogg! Jag kände att jag var tvungen att kommentera då jag själv är i en sits som liknande ditt inlägg :)
