Och varför skryter jag så jäkligt om det då?

Eftersom jag hoppas att någon, bara någon, med liknande spärrar ska peppas och se att det går! Iaf ibland.
Kanske inte jämt. Och det är sjukt jobbigt. Men det känns så himla bra efteråt!

Försökte förklara för tjejerna på tåget imorse;
Tänk något som du är riktigt, riktigt rädd för.
Tex spindlar.
Och du var tvungen att åka hela vägen med spindlar som kryper längs dina ben, i ditt hår. Överallt runt och på dig.

Den skräcken du känner, det är den jag känner. Hela jäkla vägen.

Men på hemvägen brukar det kännas bättre!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback