malinspng

2011 var inte speciellt händelserikt när det kommer till faktiska handlingar. Men mentalt har jag gjort en väldig resa, en resa jag inte förväntat mig.

Mycket har hänt uppe i hjärnkontoret. Både när det gäller min psykiska hälsa, och min syn på samhället- världen.

Första halvåret orkar jag knappt tänka på, det var för tungt- själsligt. Min panikångest hade den totala makten över mig och jag var nästan konstant ledsen, förvirrad, uppgiven. Det kändes som mitt hjärta var på väg att gå under pågrund att kärlek till Jamie samt sorg över hur jag plågades av samvetet.

Sommaren blev dock bättre, vi var mest hemma på gräsmattan, men vi var ute nästan varenda dag. Och Jamie verkade nöjd. Hon kröp och kröp och badade i baljan vi bar ut.

Vi grillade även några kvällar och jag kom igång lite smått med promenaderna.

Hösten var ljus, jag var ute mer och längre hemifrån. Jamie började gå och examensarbetet började.

Det övergick sent till vinter, men det kom snö tillslut. Tyvärr smälte den bort igen, och nu ser det ut som April.

Men jag har varit kanske 5 gånger till skolan i Gävle, jag har börjat klara av att handla på Prix och Ica.

Har tillochmed varit ner på stan 3-4 gånger.

Lyckats gjort några långa utsvävningar- till Holmsveden, Sandarne, Segersta. Efter dessa brukar jag vila några dagar, men mår bättre efter varje gång.

Detta på grund av att jag först och främst började följa Lady Dahmer.

Med detta kom intresset för samhällets normer och strukturer som jag hittills bara följt utan att reflektera över.

Självklart hittade jag till en massa andra intressanta bloggar i samband med detta. Till exempel Nina Ruthström

Jag började skriva mitt examensarbete om hjälpfröknar i förskolan, och har hela hösten härjat på vänner och familj över "hur saker och ting är!"

Nästan blivit osams med vissa, men det löser sig alltid (;

jag ser nu fram emot 2012. Skolan skall avslutas, Jamie kommer förmodligen göra hissnande utvecklingssteg och jag ska hitta på något riktigt roligt för oss att göra till sommaren, i examenspresent till oss alla.

För jag hade aldrig orkat kämpa vidare utan Niclas. Han har stått vid min sida varenda dag, genom allt.

Han är stabil som en sten och jag vill att han ska känna att jag var värd att kämpa med.

Ikväll ska jag försöka hålla mig vaken ända till tolvslaget då vi är bjudna på middag hos Mari och Robin när de och Niclas slutar jobba, runt 22..

I värsta fall får jag och bus vila lite innan (;