Ödet
Jag tror på misstag, på slarv. På att saker kan "gå fel".
Men jag tror även på ödet. Att saker händer av en anledning.
(Ja, det där blandar jag såklart när det passar mig)
Det här känns som något som helt enkelt skulle hända. Det bara är så.
Jag tror på människans enorma vilja och kraft att överleva.
Jag har stängt av.
Jag har stängt av alla känslor, så gott det går.
Tillåter jag mig att känna något alls går jag under.
Som ett känslolöst, tomt, skal genomför jag dagarna.
Nerverna är spända till bristningsgränsen och jag är rädd för vad som kommer hända den dag jag inte orkar hålla emot längre.
Kommer jag bli galen? Kommer jag kunna sluta gråta? Kommer jag någonsin att känna äkta lycka igen?
Hur ska livet kunna bli bra efter detta??
Allt är skit. Ungefär.
Ja. Det finns ingen energi, ingen positivitet.
Jag orkar liksom inte med. Alls.
